Mattias i Avesta fick behålla sin morbror tack vare en hjärttransplantation

Mattias står mycket nära sin morbror som levde med en pacemaker men som blivit betydligt sämre fysiskt de senaste åren. Tack vare en hjärttransplantation överlevde han. Mattias har själv ett fel på en hjärtklaff och det finns även hjärtsjukdom i släkten.

Pacemakern orkade inte längre

Min morbror som jag står mycket nära hade haft pacemaker under en längre tid och har under de senaste åren blivit sämre och sämre. Jag var med honom i somras när han fick ett nytt hjärta via en transplantation. Efter operationen sa kirurgen att det var bra att det blev gjort för hans hjärta hade nog inte klarat många månader till. Vägen till hjärtbytet gick via pacemaker, ablationer, rosfeber, blodförgiftning, en stroke, klaffbyte, akut blödande magsår (40 påsar blod) vätskeansamling i kroppen mm.

Vi har hjärtproblem i släkten och min morfar (död 96) och hans syskon hade pacemaker. Min morbror har idrottat under hela sitt liv, så länge han kunde. Han har spelat både bandy och fotboll på hög nivå. Han har sprungit maraton och simmat. Han är väldigt idrottsintresserad, främst fotboll och bandy. Han blev sämre genom att han började samla på sig vätska i kroppen och inte orkade röra sig alls.

Jag är väldigt aktiv och tränar mycket och har så gjort under hela min uppväxt och jag kan så här i efterhand tycka att det har varit bra att man ”haft koll på mig” från sjukvården. Min morbror blir bättre och bättre för varje dag och jag blir nästan gråtfärdig när jag nu ser honom sitta på golvet och leka med mina barn. Något som hade varit helt omöjligt för ett år sedan.

Jag själv spelar fotboll och springer. Jag är utbildad personlig tränare, fotbollstränare och hälsoprofilsbedömare. Jag har en kandidatexamen i folkhälsovetenskap.

Vill bidra till hjärtforskningen

Så jag har på nära håll sett vad som är möjligt tack vare forskningen. Jag själv utreddes när jag var yngre och har gått på kontroller då jag hade ”rusning” när jag var liten. Vad man har sett är att jag har en klaff som inte sluter 100 procent tätt men det är inget som påverkar mig och inget som man i nuläget utreder.

- Jag startade insamlingen för att jag tänker att alla bidrag gör skillnad. Stora som små. När man själv på nära håll fått se vad som nu är möjligt tack vare forskningen känns det konstigt att inte bidra när man kan.