Gravida Maja fick stroke i sjätte månaden

Maja Ullberg var fullt frisk och gravid i vecka 28. Då kom smällen – en stroke som förändrade allt. – Det enda jag kunde tänka på var om min bebis i magen skulle överleva, berättar hon. 

Publicerad: 2024-03-07 | Uppdaterad: 2024-03-07

En fredagskväll i april 2015 förändrades livet för Maja Ullberg. Maja och hennes partner Thomas satt och åt middag, när hon kände att hela rummet började snurra. Det smällde till i tinningen, följt av känslan av att det gick en varm våg längs bakhuvudet.  

– I samma sekund slutade jag känna mitt ben. Jag försökte lyfta på det och ändra position, men det hände ingenting. Då bröt jag ihop, började grina och det enda jag fick fram var ”mitt ben, mitt ben”. Sedan började det sticka i min vänstra arm. Jag grät för att jag kände att det var något som inte stämde. Det låg en servett framför mig. Jag tänkte att jag skulle ta den för att jag behövde torka mina tårar, men jag kunde inte, berättar Maja. 

Ramlade av stolen 

De ringde 112 och medan Maja svarade på frågorna som larmoperatören ställde ramlade hon av stolen. Hela hennes vänstra sida hade blivit förlamad. Strax efteråt kom ambulansen.  

– Det enda jag blev rädd för var att jag inte längre kände bebisen i magen. Jag började tänka på att jag inte mindes när jag hade känt honom sparka senast. Jag brydde mig inte om ifall jag själv skulle överleva, min enda oro handlade om bebisen, säger Maja. 

Men när hon skulle in i röntgenapparaten hände något som gjorde att hon kunde fokusera på sig själv.  

– Medan jag tjatade om att jag inte kände bebisen så gav han mig en jättehård spark. Det är en spark jag kan återuppleva än i dag. Då visste jag att han mådde bra. 

Tävlade med bebisen

Röntgenundersökningen visade att Maja hade drabbats av en stroke. Fem veckor efter att Maja insjuknat föddes bebisen med ett kejsarsnitt. Han fick namnet Elliott, och bidrog med att ge tydliga målbilder för Majas träning.  

– När jag skrevs ut från IVA var mitt fokus att kunna röra min arm innan Elliott skulle födas, så att jag kunde hålla och bära honom och jag blev nästan helt bra i armen innan han kom. Mitt nästa mål var att jag skulle lära mig gå innan Elliott gjorde det. Vi hade en liten tävling där, han och jag. Jag vann, berättar Maja.  

Det är tydligt att Maja fortfarande blir berörd när hon pratar om sjukdomstiden. Rösten tjocknar och tårarna kommer vid ett flertal tillfällen under vårt samtal.  

I mitt fall räddade forskningen inte bara ett liv – den räddade faktiskt två.

– När det är som tyngst får jag landa i att det blev så bra det kunde bli ändå, säger Maja, som gärna berättar om det dramatiska som hänt henne i hopp om att få fler människor att skänka pengar till fortsatt forskning på området. 

– I mitt fall räddade forskningen inte bara ett liv – den räddade faktiskt två. Om inte forskningen hade kommit så långt som den har kommit så kanske inte jag hade suttit här idag. Även om jag bara kan bidra med att det blir tio kronor extra till forskningen så kanske det hjälper någon.