Viktors dramatiska hjärtstopp och vägen tillbaka

Tack vare handlingskraftiga medmänniskor kunde Viktor lura döden efter att ha fått hjärt-lungräddning i 90 minuter. I framtiden hoppas han kunna hjälpa andra drabbade genom att själv jobba i sjukvården.

Som en blixt från klar himmel drabbades Viktor av hjärtstopp på gymmet.

Foto Ola Hedin

Det var på gymmet hemma i Tyresö som det hände. En vanlig onsdag i februari 2018. På löpbandet.

– Jag hade haft en ordentlig förkylning i kroppen i december och skulle dra igång med träningen igen, det hade ju gått många veckor. Det här var andra passet efter infektionen, det första hade gått utan problem. Jag skulle ha ett sent arbetspass på jobbet den här dagen och passade på att gå till gymmet före det, berättar Viktor Holmstedt.

Tumult kring löpbandet

Något arbetspass blev det inte. Som en blixt från klar himmel ramlar Viktor i backen, helt utan förvarning. Den vältränade nittonåringen ligger livlös på golvet. Hjärtat har stannat. Det uppstår tumult kring löpbandet. Mitt i dramatiken är det ändå som att stjärnorna på något vis står rätt. Viktor tränar normalt på kvällen när det är ganska tomt på gymmet, men nu är det mycket folk i rörelse. Flera personer med sinnesnärvaro – och HLRutbildning – finns i närheten.

Viktor svarar inte

En tjej i personalen springer efter en hjärtstartare. Två poliser, Viktor Hasselgren och Alexander Grahn, och en undersköterska, Ingmar Wickberg, drar igång hjärt-lungräddning. De båda poliserna turas om med kompressionerna, Ingmar blåser. Men Viktor svarar inte.

De tre kämpar vidare trots att Viktor inte visar några livstecken. Snart kommer brandkår och ambulans till platsen och andra tar över. Viktor får ett tiotal adrenalininjektioner utan resultat. Akutläkaren på plats tvingas fatta ett svårt men oundvikligt beslut. Ambulansen på plats saknar LUCAS, ett mekaniskt bröstkompressionssystem, så en annan ambulans måste beordras in från Huddinge. Det här förlänger väntetiden med ungefär 20 minuter. Först efter en timmes till synes resultatlös HLR på gymmet kopplas Viktor till LUCAS och transporteras i ilfart till Karolinska i Solna. Väl där ansluts han till en hjärt-lungmaskin, ECMO.

Minns ingenting

För Viktor själv är tiden kring de här händelserna helt svart. Han och hans familj har i efterhand tillsammans gått igenom hur händelseförloppet måste ha gått till. Samtidigt som Viktor svävar mellan liv och död är det vanlig vardagslunk hemma i radhuset på Renlavsgången.

– Vi försökte ringa Viktor men fick inget svar. Jag minns att vi skojade om att han måste ha blivit kidnappad, säger mamma Anna-Carin. Vid 16.30 knackar det på dörren.

Familjen Holmstedt talar öppenhjärtigt om Viktors hjärtstopp i syfte att sprida kunskaper.

Foto Ola Hedin

– Eftersom man hade gjort bedömningen att Viktor inte skulle överleva så var det Polisen som kom för att informera oss, berättar pappa Peter. Lugnet byts mot helvetet på jorden när Anna-Carin och Peter får grepp om läget. Väl på Karolinska får de vänta och när de får träffa Viktor är läkarens budskap att det inte ser bra ut.

– Doktorns tanke var att vi skulle ta farväl till Viktor. Men tack och lov förstod vi inte att det var så han menade, säger Anna-Carin.

Dåliga odds

Efter ett så långvarigt hjärtstopp som Viktors är oddsen extremt dåliga. Men under den fjärde dagen på sjukhuset visade han plötsligt oväntade livstecken. Han kunde knipa med händerna. Mamma Anna-Carin satt bredvid och kunde själv se sin son få livet tillbaka.

– Den känslan går inte att beskriva i ord. Att Viktor var så vältränad var antagligen en faktor bakom hans osannolika återhämtning. Efter en dryg vecka blev han utskriven från sjukhuset. Hemma väntade en fest med kompisarna. Brädspelet Alias plockades fram och Viktor briljerade.

Problem med orken

Allt verkade som vanligt på ytan, men snart stod det klart att det inte alls var så. Viktor kom snart tillbaka till jobbet på Coop, men hade problem att orka. Minnet fungerade inte som vanligt.

– Det här var det svåraste. Att inse att allt inte var som vanligt, säger Viktor.

På lillebror Albins tatuering står det "Storebror, orkar inte du så orkar jag för två".

Foto Ola Hedin

På alla hjärtans dag 2018 fick han en ICD inopererad, en implanterbar defibrillator som påminner om en pacemaker. Den gav en trygghet och Viktor kom igång med träningen igen, på ett annat gym. Men hela året efter hjärtstoppet hade han återkommande problem med trötthet.

– Det känns som att jag förlorade ett år, men vann livet.

Rehabilitering av hjärnskada

Tröttheten och minnesproblemen beror på den hjärnskada som uppstod efter den långa perioden utan syresättning. Hela sommaren 2018 tillbringade Viktor på hjärnskaderehabiliteringen i Huddinge. Tröttheten, till synes utan anledning, har minskat med tiden, men finns kvar fortfarande.

– Efter den här intervjun kommer jag nog att behöva vila i två timmar, skrattar han, och livet skiner i hans ögon.

Hur har allt det här påverkat din inställning till livet?

– Jag lever mer i nuet. Jag försöker ta vara på livet och se det positiva i saker som händer. Jag har lärt mig att jag har en viss mängd energi som jag kan förbruka per dag, inte lika mycket som andra, och att jag aktivt kan välja hur jag vill förbruka den. Mina kompisar har varit fantastiska och förstår läget, men ibland är det jobbigt att behöva förklara för andra. Till exempel när jag är trött och behöver be om sittplats på tunnelbanan trots att jag är så ung, säger Viktor Holmstedt.

Dubbla födelsedagar

Familjen Holmstedt har svetsats samman kring Viktors omvälvande resa mellan liv och död vintern 2018. Viktor firar nuförtiden en andra födelsedag, den 10 februari, dagen han vaknade upp på ECMO-centrum. Alla i familjen har tatueringar som påminner om vad som hände de där dagarna. På varje årsdag av uppvaknandet åker familjen till ECMO-avdelningen och hälsar på. En del av Viktors ungdom rycktes bort. Men efter att varit så nära döden och vänt tillbaka är hans stora känsla kring allt som hände tacksamhet.

– Jag är så tacksam för sjukvården, rehaben, samtalsstödet. Personalen på ECMO. Och allra mest de tre hjältarna på gymmet som räddade mig. Att de aldrig gav upp. Jag är tacksam utan gräns, avslutar Viktor.