I sorgen fanns en större närhet
Första dagen på en efterlängtad semester slår tragedin till. Lars Björkman och hans två barn förlorar sin hustru och mamma Erika i plötsligt hjärtstopp. Sex år senare finns det åter glimtar av glädje i livet. Men resan genom sorgen har varit svår och uppslitande.
Det går inte en dag utan att Lars Björkman tänker på sin hustru Erika, eller att deras barn Sofia och Filip tänker på sin mamma. Nu är det sex år sedan det ofattbara hände. På den första semesterdagen i Kroatien drabbas Erika i sömnen av plötsligt hjärtstopp.
Lars vaknar och gör allt i sin makt för att rädda sin hustru. Han startar hjärtlungräddning, två anställda på hotellet hjälper till, ambulans larmas. Men alla insatser är förgäves och Erika, 43 år, avlider på hotellrummet.
– Efteråt har jag fått bekräftat att allt vi gjorde var rätt, och det känns skönt att veta. Vi kämpade för Erikas liv men för att rädda henne hade vi behövt en hjärtstartare. Det fanns inte på hotellet. Inte då i alla fall, säger Lars Björkman.
Fann tröst i andras berättelser
Sorgearbetet hos oss människor går i olika faser. Lars och hans barn har gått igenom samtliga, från den första förlamande chocken till det läge de befinner sig i nu. De har funnit en sorts acceptans om att Erika inte längre finns kvar i familjen, men att livet också rymmer känslor av glädje, framtidsdrömmar och hopp. Resan hit har varit lång och krokig, och varje familjemedlem har reagerat på olika sätt.
I början sökte Lars svar på sina frågor genom att läsa andras upplevelser av att förlora en närstående. Tsunamin i Thailand år 2004 slet sönder många familjer, och i de överlevandes berättelser om sorgen, saknaden och livet som – faktiskt – går vidare fann Lars tröst.
Skrivandet blev som en terapi
För drygt ett år sedan skrev Lars färdigt sin egen berättelse om hur Erika gick bort – en levnadsglad, sprallig och temperamentsfull kvinna som älskade sin familj och sitt jobb. Själva skrivandet fungerade som en slags familjeterapi. Lars tvingades lyfta på många stenar, minnas saker han helst velat förtränga. Under skrivandets gång stämde han av berättelsen med sina nu vuxna barn, justerade, lade till.
– Det var svårt, men kändes samtidigt bra. Sofia, som i dag är 23 år, har hela tiden kunnat leva ut sina känslor, medan Filip som är 21 har slutit sig och inte kunnat prata om Erikas bortgång. Jo, med mormor och morfar kan han prata, och det är jag glad för, säger Lars.
Sorgen har fört familjen närmare
Lars har arbetat med sin sorg de senaste åren och det bästa råd han kan ge till någon i hans situation är att inte stressa i sin bearbetning. Ingen reaktion är fel och sorgeprocessen tar den tid den tar. Det första året är värst.
– Vi är märkta för livet av Erikas bortgång, men samtidigt har vi på många sätt blivit starkare. Vi har alltid varit tajta i familjen, nu är vi ännu närmare varandra. Livet är rätt bra. Barnen mår bra, de lyckas väl med sina studier. Jag vet att Erika skulle vara stolt över oss.