Hjärtsviktsdiagnosen satte livet på vänt

Vilken sund och vältränad 46-åring får hjärtsvikt? För Eva Hammarlund var beskedet en chock som påverkade hela familjen. Men drygt tre år efter diagnosen är Eva tillbaka mitt i livet och vågar vara en aktiv, arbetande mamma igen. Fast i lite lugnare takt.

Eva Hammarlund

Torsdagen den 22 januari 2010 gick Eva Hammarlund som vanligt till simhallen efter jobbet på äldreboendet i Stuvsta. Att simma 1 000 meter ingick i veckoträningen. Afrikansk zumbadans en dag. Spinning en annan. Och så simning den tredje. Att hålla sig i form har alltid varit en viktig del av Evas friskvårdsinspirerade livsfilosofi.

– Jag började simma som vanligt, men den här dagen kändes det väldigt tungt. Jag var andfådd, tyckte det var trögt att andas och bestämde mig för att bryta.

Eva klev upp ur bassängen och satte sig i bastun en stund.

Jag kände mig så trött. Hur skulle jag orka ta mig hem? Hade jag fått astma?

– Jag kände mig så trött. Hur skulle jag orka ta mig hem? Hade jag fått astma? Jag och min son hade båda haft en riktigt hemsk influensahistoria under hösten och egentligen hade jag inte blivit riktigt bra efteråt. Kanske var det efterdyningar av influensan?

”Jag trodde på allt utom hjärtat”

Eva tog sig hem, men andningen blev inte lättare. Tvärtom var det så tungt att hon inte kunde ligga utan till slut somnade sittande i soffan. På fredagen ringde hon vårdcentralen som var fullbokad och uppmanade henne att ringa på måndag igen, om hon inte blev bättre.

– Jag har alltid varit lite hypokondrisk och föreställde mig en massa sjukdomar som kunde ha drabbat mig – allt utom att det kunde vara hjärtat. Jag hade ju inte ens högt blodtryck, berättar Eva.

Vid måndagens besök på vårdcentralen gjordes ett EKG som visade hjärtflimmer och Eva uppmanades att direkt ta sig till Huddinge sjukhus.

Där stod jag med mina papper i handen och tyckte att alla andra kunde gå före. Jag kunde inte ta in att det var något med mitt hjärta

– Där stod jag med mina papper i handen och tyckte att alla andra kunde gå före. Jag kunde inte ta in att det var något med mitt hjärta. Vi har inget sådant i släkten. Jag var helt oförberedd när jag rullades iväg på en brits. Det var oerhört traumatiskt.

Efter tre dagar på sjukhuset hade Eva fått diagnosen hjärtflimmer och hjärtsvikt. Med sig hem hade hon blodförtunnande och vätskedrivande mediciner, ARB-hämmare, betablockerare och en rejäl dos handlingsförlamning.

– Jag orkade bara gå några få steg till en början. Det var ett sådant nederlag. Inte heller fick jag några svar på hur en till synes frisk person som gjort allt för att må bra kan hamna i den här situationen. Jag var rädd och blev sittande. Under de första två åren gick jag upp nästan 24 kilo.

Återgången till jobbet blev början på nystarten

Efter tre månaders sjukskrivning klarade Eva inte längre av att vara overksam hemma, utan gick tillbaka till jobbet på halvtid.

– Det var verkligen skönt att få lägga huvudet i något annat än min oro och viktigt att få komma igång även rent fysiskt. Den första tiden fanns det en ersättare för mig, så jag var utöver. Det var en jättehjälp eftersom jag kunde göra precis så mycket jag orkade utan att lämna någon annan i sticket.

För Eva blev återgången till jobbet början på en lång och kämpig resa tillbaka, där hon genomgått flera behandlingar för att få bukt med den elektriska oro i hjärtat som orsakat flimret och som i sin tur tros vara orsak till att Eva fått hjärtsvikt.

Livet fortsätter i annat tempo

Hela familjen påverkades och ändrade sin livsföring. Märkbart var att Evas två söner var hemma mycket mer än tidigare.

– Vändningen kom när jag märkte att min äldste son slutat med träningen. Snart kröp det fram att han kände tryck över bröstet och var rädd att bli som jag. Läkarna tog hans oro på allvar och en grundlig undersökning visade att han var fullt frisk. Det fick igång mig igen.

I dag jobbar Eva 85 procent. Hon tränar och får kostrådgivning två gånger i veckan. I somras vågade hon flyga igen och åkte med familjen till Kroatien på semester.

Man måste gå vidare, våga komma igång och släppa alla spöken

– Jag insåg att det är så här livet är nu. Jag kan fortfarande spela boll och gå och simma med mina grabbar, bara inte lika mycket som jag kunde förr. Jag får helt enkelt pröva mig fram och lyssna på min kropp. Man måste gå vidare, våga komma igång och släppa alla spöken.