”Som att leva med en tickande bomb”

Fem ballongvidgningar, bröstsmärtor och en hjärtinfarkt. Så såg livet ut för 47-årige Frank. Då startade han en egen digital insamling för att stödja hjärtforskningen.

Frank Anebrand med sina barn

Publicerad 2014 | Uppdaterad 12 december 2023

På utsidan ser han frisk ut. Ingen som inte redan vet skulle kunna tro att Frank Anebrand levt med tuffa symptom på kärlkramp under många år. År 2001 fick han genomgå sin första ballongvidgning. Då var han bara 32 år gammal och hade alltid varit normalt aktiv och aldrig rökt. 

Utanpå syns det inte och det kan vara svårt för andra att förstå, men mina kärl har förträngningar och har varit helt igensatta

– Utanpå syns det inte och det kan vara svårt för andra att förstå, men mina kärl har förträngningar och har varit helt igensatta . Min pappa gick bort av en hjärtinfarkt tidigt och jag är väldigt ödmjuk och tacksam över att jag har fått så bra hjälp.

Sjukdomen har påverkat vardagen och livet med familjen. Att åka till badhuset med barnen Hugo och Frida eller att leka med dem i snön har han inte klarat av och rädslan för smärtan och kärlkrampen har funnits där. 

– Det har känts som att leva med en tickande bomb och det är en psykisk påfrestning. Jag kan oroa mig för att mina barn ska förlora sin pappa för tidigt, precis som jag gjorde. Samtidigt tänker jag på ärftligheten och om de också kommer att få problem i framtiden.

Startade insamling för att berätta för andra

Efter att ha levt med problemen några år började Frank må lite sämre men trängde bort det och lyssnade inte på kroppens signaler. Det ledde till slut fram till en hjärtinfarkt som fick både honom och omgivningen att haja till.

Idag har Frank trappat ner på sitt stressiga tempo och försöker ägna mer tid åt familjen och åt sitt stora fotointresse. Via Hjärt-Lungfondens webbplats startade han nyligen en egen digital insamling för att samla in pengar till hjärtforskningen och för att det känns viktigt att sprida kunskaper för att på så sätt hjälpa andra.

Kanske kan mina barn få det bättre i framtiden om forskningen kan komma framåt

– Kanske kan mina barn få det bättre i framtiden om forskningen kan komma framåt. Jag tror att det är viktigt att prata om sjukdomen. När det inte syns utanpå kan det vara svårt att förstå allvaret. Man tror att det är en ”quick fix” att åka in och få behandling, men så enkelt är det inte. Kan min berättelse och min insamling hjälpa till så känns det jättebra.