Hjärt-Lungfondens generalsekreterare berättar om sorgen

Kristina förlorade sin pappa alldeles för tidigt. Hennes barn fick aldrig lära känna sin fina morfar.

Kristina Sparreljung, Hjärt-Lungfondens generalsekreterare

Publicerad 30 januari 2020 | Uppdaterad 13 oktober 2023

"Alla som har levt med hjärt-kärlsjukdom nära vet att sorgen och saknaden finns där hela tiden. För att fler ska överleva behövs mer forskning", säger Kristina.

Det finns en mycket personlig drivkraft som har gjort att Kristina Sparreljung, generalsekreterare, arbetat för och med Hjärt-Lungfonden i 20 år. Något som gör att hon ägnar sitt yrkesliv åt att kampen för att rädda liv och ge människor med hjärt-kärlsjukdom fler friska år.

Kristina var bara fem år gammal när hon första gången förstod att hjärt-kärlsjukdom tar liv. Genom ett telefonsamtal kom beskedet att hennes farfar dött av hjärtinfarkt.

När någon i din närhet är hjärt-kärlsjuk finns det hela tiden en rädsla. Man bär en oro över att livet tillsammans kan var slut i morgon

- När någon i din närhet är hjärt-kärlsjuk finns det hela tiden en rädsla. Man bär en oro över att livet tillsammans kan var slut i morgon. Så var det i alla fall för mig, säger Kristina, som sedan 2014 är Hjärt-Lungfondens generalsekreterare.

Pappa Sture fick hjärtinfarkt vid 39 år

Med farfars död i minnet kom nästa samtal när Kristina var åtta år gammal. Hennes pappa Sture var på sjukhus.

- Min pappa hade drabbats av en infarkt och efter farfar var det förenat med en enda sak för mig. Den som fick hjärtinfarkt dör, säger hon.

Pappa Sture var då bara 39 år. Den infarkten överlevde han och Kristina har tydliga minnen från besöket på Karolinska sjukhuset. Där låg hennes pappa, som var så stor, trygg och omtänksam, helt medtagen och uppkopplad med slangar och maskiner. 

Där och då gick det upp för mig att han, den store mannen och hälsan själv, att han kunde dö

- Där och då gick det upp för mig att han, den store mannen och hälsan själv, att han kunde dö. Det traumat sitter kvar och den ångesten lever jag fortfarande med. Det var inte förrän jag blev äldre som jag förstod att en person kan vara stor och stark på utsidan utan att vara frisk på insidan, säger Kristina.

Vid jul då är sorgen mest påtaglig

Efter en rad infarkter dog Sture, endast 66 år gammal. Då var Kristinas son Fabian bara sju månader. Han fick aldrig lära känna sin morfar. Vid jul då är Kristinas sorg och saknad mest påtaglig. Då väcks minnen från barndomen och det känns att en i familjen inte finns där. Hon minns pappa Sture som på julafton envisades med att köpa tidning och varje år var ute när tomten kom.

- Så fint det hade varit om han hade fått fortsätta ”köpa sin tidning” på julafton ­Jag önskar att mina barn hade fått vara med om den julmagi som min pappa kunde förmedla. Det hade varit fint, säger hon och fortsätter:

- Om pappa hade fått leva kan jag garantera att han hade gått med Fabian på varenda hockeymatch. Han älskade vintersport och uteliv. Och han hade med glädje hjälpt min dotter att förverkliga sin dröm om att få utbilda sig i Australien, säger hon.

”Det är livsviktigt med forskning”

Kristinas pappa var inte klar med livet.

- Och vi var inte klara med honom. Det är ett viktigt skäl till att jag är precis där jag är i dag. Det är livsviktigt med forskning och varje dag arbetar jag med att ge forskare bättre förutsättningar att hitta svar – för att fler får leva tillsammans längre. Jag är inte heller klar. Jag vill uppleva mina barnbarn och bli en del av mina vuxna barns liv. Via forskning kan vi få fler att leva.