Höggravida Jenny nära dö i aortadissektion

Publicerad: 2024-08-27 | Uppdaterad: 2024-08-27

Det var bara några få veckor kvar innan Jenny skulle föda sitt första barn när livet vände. Mitt i ett steg drabbades hon av aortadissektion och var sekunder från att dö. Men både Jenny och sonen Philip räddades.

En vanlig dag på Liseberg blev livsfarlig

Drygt fem år har passerat sedan Jenny Lindhe, 42, verkligen nosade på döden – trots att hon sekunderna innan aldrig hade känt sig mer levande. Hon och sambon hade besökt Liseberg, en rolig aktivitet innan deras första barn skulle födas.

Jenny var i vecka 38 och graviditeten var normal även om hon hade fått graviditetsdiabetes. Men på väg ut från Liseberg, mitt i ett steg, hände något. Det var som att något gick sönder i Jennys mage.

Som gravid med sitt första barn vet man ju inte riktigt hur saker ska kännas. Jag tänkte att det kanske var krabban som ville ut.

- Som gravid med sitt första barn vet man ju inte riktigt hur saker ska kännas. Jag tänkte att det kanske var krabban som ville ut. Jenny samlade kraft och tog sig med nöd och näppe till bilen. Paret körde till specialförlossningen på Östra sjukhuset.

- Där visade det sig att mitt blodtryck var förhöjt och jag hade äggvita i urinen. Men vi fick åka hem eftersom alla kontroller såg bra ut.

Men Jennys mående blev inte bättre.

- Dagen efter åkte vi in igen och då upptäckte läkaren ett blåsljud på hjärtat. ”Du, sa han, det här hade du väl inte i går?”.

Nej, något blåsljud eller andra problem med hjärtat, hade Jenny aldrig haft. Hon åkte ned till röntgen. Så här fem år senare är det med skräck hon tänker tillbaka på just den händelsen.

- I dag vet jag ju att jag hade aortadissektion men jag transporterades med bara en vaktmästare. Jag hade kunnat dö där i kulvertarna, konstaterar hon.

Jenny är utbildad sjuksköterska och när detta hände arbetade hon på akuten. Hon var van vid svåra sjukdomsfall, olyckor och situationer som är akuta. Men att själv vara mitt i en akut situation var något nytt.

- Två läkare kom in på mitt rum där de förklarade att jag hade drabbats av aortadissektion. Sedan vällde de in människor. Jag blev ganska stressad och minns situationen som jobbig.

Vi frågar om hon var orolig för sitt barn.

- Nej, jag förstod att han skulle klara sig. Men skulle jag?

Att möta sitt barn för första gången efter kampen för livet

Jenny åkte ambulans till Sahlgrenska sjukhuset där ett team thoraxkirurger stod redo. Något senare kom förlossningspersonalen. Jenny sövdes och de plockade ut hennes son, krabban, eller Philip som blev hans namn. När blödningen från livmodern hade upphört kopplades Jenny in på hjärt-lungmaskinen och aortan kunde lagas. I efterhand har hon fått veta att hon låg nedsövd i lite mer än ett dygn och att Philip hunnit bli tre dagar innan hon fick träffa honom för första gången.

- Jag var väldigt borta och har svårt att minnas allt. Men tack och lov var min aorta lagad. En lättad.

Livet efter aortadissektionen: Nya utmaningar och nytt arbete

Läkarna kunde inte hitta någon förklaring till att just Jenny hade drabbats. Det finns en ärftlig form av aortadissektion men någon sådan koppling har man inte hittat hos Jenny. 
Trots att fem år har passerat har sjukdomen inneburit begränsningar. Jenny får inte lyfta tungt, stressa eller riskera ett högt blodtryck. Hon är dessutom avrådd från att skaffa fler barn. Efter föräldraledigheten fick hon även byta arbete. En tjänst på en akutmottagning innebar såväl stress som tunga lyft. Nu jobbar hon som operationskoordinator och trivs jättebra.

Jag har berättat för honom att mammas hjärta gick sönder när han låg i magen. Då brukar han fråga om det var han som bet i mig i mitt hjärta.

I dag är Philip fem år och medveten om att hans mamma upplevde något svårt när han föddes. Ett stort, synligt ärr påminner också om den där dagen.

- Jag har berättat för honom att mammas hjärta gick sönder när han låg i magen. Då brukar han fråga om det var han som bet i mig i mitt hjärta. I dag mår jag bra, jag litar på min läkare när hon säger att det ser bra ut.