Den bredvid behöver också läka

Hon var en hårsmån från att förlora sin livskamrat Peter Ulin och önskade någon att dela oron med. Gisela Häggblad tycker att vården måste bli bättre på att stötta patienters närstående.

Anna von Brömssen

Uppdaterad 5 januari 2023

Varaslätten vaknar i vårsol, katten smyger kring ladugården medan Gisela Häggblad brygger morgonkaffe. Det är en fågelkvittrande dag som ingjuter livsglädje. Gisela har tagit sig vidare med Peter efter hjärtstoppet och nu kan de fortsätta enligt sin plan med gården och ett lugnare tempo.

Kroppen i duschkabinen. Nödsamtalet. Paniken.

Minnesbilderna dröjer kvar. Fast värst var chocken som slutade i utmattning. Jag hade fått så mycket adrenalin av det som hände att jag inte kände mig trött. Men efter en dryg vecka var jag nära kollaps.

– Minnesbilderna dröjer kvar. Fast värst var chocken som slutade i utmattning. Jag hade fått så mycket adrenalin av det som hände att jag inte kände mig trött. Men efter en dryg vecka var jag nära kollaps.

Träffade kurator efter Peters hjärtstopp

På Sahlgrenska universitetssjukhuset hade Gisela träffat en kurator.

– Hon tyckte att jag skulle försöka ta emot hjälp. Men det är inte uppenbart för en anhörig just då. Närstående vill orka bära och axlar en stor del ensam.

Då Peter skulle flyttas från Sahlgrenska till Hallands sjukhus Varberg för att få en defibrillator, ICD, implanterad, sades det att han skulle komma hem redan på operationsdagen.

– Jag blev livrädd. Han hade legat i sjuksäng i tre veckor och det tar tid innan allt med ICD:n växer fast. Skulle jag få rädda hans liv igen? Jag behövde tala med någon före operationen. Men sjukhuset sa att de saknar kurator för anhöriga och kunde inte ordna något.

En ICD ger trygghet åt båda

Att vara så nära att förlora sin livspartner är en erfarenhet med många dimensioner. Gisela visste inte hur hon skulle relatera till omgivning och egna känslor. Hon vågade inte somna, satt uppe och lyssnade om Peter andades. Hon sjukskrevs, satt ensam med sina tankar.

Peter blev orolig för mig. Det drabbar patienten när undantryckt stress kommer fram. Därför måste vården börja ge stöd till närstående, för det går inte att rehabilitera sig själv efter en chock.

– Peter blev orolig för mig. Det drabbar patienten när undantryckt stress kommer fram. Därför måste vården börja ge stöd till närstående, för det går inte att rehabilitera sig själv efter en chock.

I dag känner Gisela och Peter trygghet i att ICD:n fungerar som den ska. Därtill tacksamhet över att de har varandra.