”Min fru Annika fick en hjärnblödning”

För ungefär sex år sedan fick min fru Annika en massiv hjärnblödning. Jag trodde att sånt bara hände andra. Det är först nu i efterhand som jag förstått att det är väldigt många som drabbas.

Jag och Annika träffades under gymnasietiden. Vi har hållit ihop sedan dess. 2014 åkte vi till USA, då jag tagit anställning som platschef på en svensk plastindustri i North Carolina. Där föddes senare Magnolia, vår yngsta dotter. Ungefär ett och ett halvt år efter Magnolias födsel drabbades Annika av hjärnblödningen.

Jag var på jobbet när telefonen ringde. Det var Annikas nummer och jag tänkte att det nog var bäst att svara, för det är inte jätteofta vi ringer till varandra på arbetet. Men när jag svarade så var det inte Annika som pratade. Då förstod jag direkt att något inte stod rätt till.

Ingen visste när hon skulle vakna

När jag strax därefter såg henne på sjukhuset förstod jag att det var väldigt illa. De hade klippt upp alla kläder och tagit på henne sjukhuskläder istället. Hon låg bara där på sjukhussängen och var inte kontaktbar. Ingen kunde svara på vad som skulle hända eller när hon skulle vakna. Några dagar senare vaknade hon upp, men då fanns det inte mycket till rörlighet – det handlade mer om att flytta fingrar och blinka.

Sedan började en lång resa som fortfarande pågår. En resa som Annika delar med sig av via sitt Instagram-konto _katastroke_ där över 200 000 följare kan ta del av hennes kamp, livsglädje och positiva livssyn.

Varje gång ett hjälpmedel försvinner har det blivit en form av en delseger.

I början krävdes väldigt mycket hjälpmedel och hon var tvungen att bli förflyttad med liftar. Nu gör hon förflyttningarna på helt andra sätt och mycket, mycket smidigare. Så varje gång ett hjälpmedel försvinner har det blivit en form av en delseger, ett steg mot målet att hon ska kunna gå och klara sig själv.

Jag tror att både jag och Annika har någon form av inre drivkraft, att alltid vilja förflytta sig framåt och uppnå nya mål. Det vi kämpar för är givetvis Annikas självständighet. Men även att vi, hela familjen, ska bli mer självständig och mer rörlig och slippa alla hjälpmedel. Det är väl det stora målet.

Anders Gaardsdal