1953 – Bilden av ett hjärta

Med hjälp av ekokardiografi kan dagens kardiologer få en bild av ett hjärtas struktur, funktion och pumpkapacitet. Tekniken har en lång och spännande historia.

Ultraljudsundersökning, eller ekokardiografi som det också kallas, har blivit ett viktigt hjälpmedel för kardiologer när det gäller att ställa korrekta diagnoser vid exempelvis hjärtsvikt eller olika former av hjärtrytmrubbningar.

Vid en ekokardiografi placeras en givare på bröstkorgen och på en skärm kan man då se en tre- eller fyrdimensionell bild av hjärtat. Kardiologen kan se storleken på hjärtkamrarna och förmaken, kamrarnas ihopdragningsgrad, väggarnas tjocklek och klaffarnas utseende. Med hjälp av dopplerteknik kan man också mäta blodflödet in och ut ur hjärtat.

Ekokardiografi – ultraljudsteknik med diagnostiska syften

Rent tekniskt är ultraljud ett ljud med en frekvens högre än 20 KHz. Tekniken utvecklades under andra världskriget då den användes för att upptäcka ubåtar. Ljudvågor fortplantas i vatten, och när de studsar mot ett föremål, reflekteras de tillbaka och projiceras med datateknikens hjälp på en skärm.

Det var Hellmuth Hertz, professor i fysik och verksam i Lund, som utvecklade ultraljudstekniken för diagnostiska syften. Initiativet kom från kardiologen Inge Edler som ville finna ett sätt att kunna ställa rätt diagnos på olika typer av hjärtfel. Han trodde att det kanske skulle gå med radar, men professor Hellmuth Hertz förkastade den idén och föreslog att man i stället skulle försöka med ultraljud.

Den första ekokardiografin

Den 29 oktober 1953 utförde de gemensamt den första ekokardiografin på en hjärtpatient. Utrustningen var inlånad från Siemens och hade modifierats av professor Hellmuth Hertz. Vid den undersökning som Hertz och Edler genomförde var det vibrationer i en så kallad piezoelektrisk kristall som skapade en stråle av högfrekventa ljudvågor och sändes in i bröstkorgen. När vågorna passerade en gränsyta reflekterades en del av ljudet – det uppstod ett eko som reflekterades tillbaka till kristallen. Ju längre tid det tog för ekot att komma tillbaka till kristallen, desto större var avståndet mellan bröstkorgsväggen och den del av hjärtat som gav ekot.

De första ekokardiografibilderna såg inte mycket ut för världen, men tekniken utvecklades och i dag anses ultraljudet vara lika epokgörande som en gång EKG.

Hertz och Edler föreslogs flera gånger till Nobelpriset, men fick det aldrig. Däremot fick de 1977 det prestigefyllda amerikanska Laskerpriset.

Ultraljud genom tiderna

1794 - Italienaren Lazzaro Spallanzani "upptäcker" ultraljudet då han kan visa att fladdermöss navigerar i mörker med hjälp av ekot av högfrekvent ljud.

1880 - Bröderna Pierre och Jacques Curie upptäcker den så kallade piezoelektriska effekten vilket gjorde det möjligt att generera ultraljud och ta emot eko.

1942 - "Ultraljudsdiagnostiskens fader", den österrikiske läkaren Karl Theo Dussik, publicerar den första artikeln om ultraljud som diagnostiskt verktyg.

1953 - Hellmuth Hertz och Inge Edler utför den första ultraljudsundersökningen av ett hjärta.

1955 - Den skotske läkaren Ian Donald utvecklar ultraljudet som medicinskt diagnosverktyg, vilket bland annat gör det möjligt att upptäcka tumörer och cystor inne i kroppen.

1985 - Färgdoppler introduceras för avbildning av blodets hastighet.

2000-talet - Stora framsteg inom datortekniken gör det möjligt att se kroppens organ i 4D.

Uppdaterad: 21 mars 2023