Joakim Geigert fortsätter pappas kamp mot KOL

Det var år 2000 som Joakim Geigert förlorade sin pappa Hagge i KOL. Det var tungt att stå bredvid och se hur lungsjukdomen sakta men säkert släckte kämpaglöden hos en av våra mest folkkära personligheter.

En aprildag 1981 fimpade Hagge Geigert för gott. Då hade han rökt ett paket cigaretter om dagen, i 40 år, minst.

– Han var väldigt stolt över att ha slutat röka, men även om han aldrig medgav det misstänker jag att läkarna redan då sagt till honom att han måste sluta, säger Joakim Geigert.

Det har gått mer än ett decennium sedan han förlorade sin pappa Hagge. Tiden har gett perspektiv på sjukdomen, far och son-relationen och Hagge Geigerts roll som publik person. Han var lika älskad som teaterdirektör, journalist och programvärd i TV som han på vissa håll var hatad för sitt engagemang för invandrare och i flyktingfrågor.

Hagge Geigerts korståg mot tobaksindustrin

Ungefär samtidigt som Hagge fimpade för gott inledde han också sitt korståg mot tobaksindustrin. Han angrep rökningen i debattartiklar och blev, som många andra fimpare, en inbiten anti-rökare. Kanske var det också så som Joakim misstänker, att han redan då visste att rökningen börjat förstöra hans lungor, men det dröjde ytterligare några år innan diagnosen lyngemfysem ställdes.

Pappa var en väldigt publik person, men sjukdomen ville han hålla privat så länge det gick. Han utnyttjade sin mediala position för att få folk att sluta röka, men han väntade i det längsta med att berätta om sin egen sjukdom, även för mig och min syster.

– Pappa var en väldigt publik person, men sjukdomen ville han hålla privat så länge det gick. Han utnyttjade sin mediala position för att få folk att sluta röka, men han väntade i det längsta med att berätta om sin egen sjukdom, även för mig och min syster.

Det var inte förrän i början av 90-talet som Hagge nämnde att den där rökhostan som fortfarande plågade honom nog berodde på nåt skräp i lungan. Snart blev det allt tydligare. Lungkapaciteten försämrades i ganska snabb takt.

– Försämringen kom lite pö om pö, och vi märkte att han inte längre orkade lyfta saker, han orkade inte gå och han hade allt svårare för att andas. I slutet av 90-talet började han bli inlagd på sjukhus och det var väl först i kontakt med läkarna där vi riktigt förstod hur illa det var, berättar Joakim.

Syrgas till hjälp för andningen

Joakim minns de sista två åren som väldigt tunga. Hagge hade varken ork eller energi att ta sig långa sträckor och utan syrgasen klarade han inget alls. De sista månaderna vistades han helt på sjukhus. Vissa dagar orkade han inte ens ta sig upp ur sängen, andra besök kunde de ta en långsam promenad med många pauser i sjukhuskorridoren.

– Jag hade en jobbresa till USA och kollade med läkarna på sjukhuset som sa att läget var stabilt. När jag kommit hem igen besökte jag pappa på sjukhuset den 13 februari. Han var jättepigg och glad. Först efteråt förstod jag att han väntat på att jag skulle komma hem. Han dog nästa dag, på alla hjärtans dag, den 14 februari, 74 år gammal.

Hagge Geigert

Hagge Geigert, eller Harry Gösta Elof Johansson som han hette från början, föddes 1925 och var lantbrukarson från Lerdal i Dalsland. Via handelsskola och annonsförsäljning på Bohuslänningen blev han teaterrecensent innan han 1955 själv tog över den lokala revyscenen i Uddevalla. 1965 blev han teaterdirektör för Lisebergsteatern och blev med tiden en av Göteborgs största nöjesprofiler. Hagge Geigert gjorde även många uppskattade underhållningsprogram i TV. Med pratshowen Gäst hos Hagge, som inleddes 1975, kunde han locka fem miljoner tittare på en kväll.

Han tog tidigt ställning mot nazism och främlingsfientlighet och utsattes flera gånger under sitt liv för mordhot på grund av sitt engagemang. Sedan han diagnostiserats med lungemfysem förde han sin sista stora kamp, mot tobaksbolagen, där han tog strid mot rökning på tidningarnas debattsidor.

Joakims råd till anhöriga

Respektera sjukdomen och våga prata om den. KOL är en brutal sjukdom som är oerhört jobbig inte bara för dem som drabbas utan även för dem som står vid sidan och tvingas se på hur någon man älskar förtärs. Ta vara på tiden. Umgås, även om det bara blir korta stunder. Den tid man har tillsammans är viktig.

Ett misstag man lätt kan göra som anhörig är att försöka ignorera sjukdomen och tycka att den som drabbats borde kämpa lite till. Bli inte arg. Förstå att den som är sjuk faktiskt inte orkar och att det i stället blir du som får anstränga dig lite mer.