Diabetes är inte ett utan flera olika tillstånd med olika orsaker. Den gemensamma nämnaren är att sockerhalten i blodet är för hög eftersom kroppen inte kan bryta ned glukos (socker) från exempelvis mat på rätt sätt.
Diabetes är en riskfaktor för att drabbas av hjärt-kärlsjukdom. Det starka sambandet mellan diabetes och hjärt-kärlsjukdom är skälet till att Hjärt-Lungfonden stödjer forskning som kartlägger samband mellan diabetes och hjärt-kärlsjukdom.
Vid typ 1-diabetes är det brist på insulin. Vid typ 2-diabetes föreligger höga insulinnivåer till följd av en nedsatt känslighet för insulin.
Typiska tecken på diabetes brukar vara stora urinmängder, ökad törst och onormal trötthet.
Stora urinmängder
Ökad törst
Onormal trötthet
Viktnedgång
Synförsämring
Symtomen på typ 1-diabetes visar sig när 70 till 80 procent av de insulinproducerande cellerna inte förmår producera insulin. De första tecknen brukar vara stora urinmängder, ökad törst och onormal trötthet, ibland också viktnedgång. Synförsämring är också ett vanligt symptom då höga blodsockervärden påverkar linsens brytningsförmåga. Ofta sker insjuknandet i typ 1-diabetes snabbt, under några veckor eller månader.
De stora urinmängderna beror på att överskott av socker i blodet utsöndras med urinen genom njurarna och att sockret drar med sig vatten. Törsten är en signal om att vätskeförlusterna är stora och att saltbalansen är påverkad. Tröttheten och viktminskningen beror på allvarliga störningar i ämnesomsättningen, som i sin tur beror på insulinbristen och att energin måste tas från annan källa än glukos.
I dag vet man inte säkert varför immunsystemet, som är till för att försvara kroppen mot infektioner, angriper och förstör de egna insulinproducerande beta-cellerna. Man vet att de insulinbildande cellerna i bukspottkörteln drabbas av en inflammation, men vad som startar inflammationen är inte känt. Infektioner kan vara en utlösande faktor.
Analys av C-peptid i blod (ett fragment av ursprungsinsulinmolekylen) kan hjälpa till att skilja ut om man har typ 1- eller typ 2-diabetes, med låga nivåer vid typ 1 diabetes och höga nivåer vid typ 2 diabetes.
Typ 2-diabetes brukar komma smygande. Personen som drabbas kan ha lätt förhöjda blodsockernivåer i flera års tid utan att veta om det. Sjukdomen ger sig inte till känna förrän sockerhalten i blodet har stigit över en viss nivå. Sjukdomen kan även hållas i schack så länge insulinbehovet inte överstiger kroppens egen insulinproducerande förmåga. Men om insulinbehovet ökar, exempelvis vid kraftig viktuppgång, infektion och stress, så kan den kritiska gränsen passeras och ge symtom från högt blodsocker.
Diagnosen ställs ibland först när komplikationer har uppkommit, som en hjärtinfarkt, men ofta upptäcks sjukdomen i samband med en vanlig hälsokontroll då blodsocker eller socker i urinen undersöks.
Symtomen vid typ 2-diabetes är desamma som vid typ 1, det vill säga ökad törst, stora urinmängder och trötthet.
Arvet har stor betydelse för om man utvecklar typ 2-diabetes. Men det finns även andra riskfaktorer. Levnadsvanor med tonvikt på felaktig kost och fysisk inaktivitet anses spela en viktig roll. Många personer med typ 2-diabetes är överviktiga med ett överskott av fettvävnad på ogynnsamma ställen, som i levern och bukspottkörteln, vilket medför minskad insulinkänslighet och därmed förhöjt blodsocker. Bukfetma är därför en stor riskfaktor. Andra riskfaktorer är rökning, hög alkoholkonsumtion psykisk stress och hög ålder.
Källa: Hjärt-Lungfondens skrift om Diabetes.
Vetenskapligt ansvarig: Anna Norhammar, specialistläkare i internmedicin, kardiologi och klinisk fysiologi vid Capio S:t Görans Sjukhus, adjungerad professor i kardiologi och forskare vid institutionen för medicin, Karolinska Institutet, Solna.
Redaktör: Birgit Eriksson, Hjärt-Lungfonden
Uppdaterat: 2023-03-30.
Diabetes blir med tiden ofta en kärlsjukdom. Det förhöjda blodsockret påverkar kärlen i kroppen och på lång sikt kan sjukdomen leda till att både små och stora blodkärl tar skada.
Typ 1-diabetes är ett kroniskt tillstånd medan typ 2-diabetes i ett tidigt stadium kan gå tillbaka om orsaken beror på kraftig övervikt och för lite motion och om man då minskar i vikt och motionerar regelbundet och får ökad muskelmassa. Men benägenheten finns där och sjukdomen kan komma tillbaka med tiden, framför allt om man går upp i vikt eller slutar motionera.
Båda typerna av diabetes kan leda till olika följdsjukdomar. Vanligast är sjukdomar i blodkärlen. Skador i de små kärlen, så kallade mikrovaskulära komplikationer, är typiskt för diabetes och liknar skador som kan uppkomma vid högt blodtryck. Det är vanligt att små kärl i ögon, hjärta, njurar, fötter och ben drabbas av skador. Följden i ett längre perspektiv kan bli näthinneskada (nedsatt syn), nervtrådsskada (framför allt i benen som ibland leder till nedsatt känsel och andra problem med fötterna) samt njurskador (exempelvis utsöndring av äggvita i urinen och högt blodtryck).
Modern diabetesvård har som mål att regelbundet undersöka och följa ögon, njurar, nerver, fötter och hjärta samt blodtryck, sockernivåer och blodfetter – samtliga faktorer som påverkar utvecklingen.
Även de större kärlen kan drabbas, så kallade makrovaskulära komplikationer med besvär som fönstertittarsjuka, stroke och hjärtinfarkt.
Det som sker i kärlen vid diabetes kan enklast beskrivas med att det förhöjda blodsockret försämrar kärlväggens funktion. Signalsystemet i de viktiga endotelcellerna, som klär kärlens insida, påverkas och kärlen får därmed sämre cirkulation och syresättning.
Ett förhöjt blodsocker ökar även den inflammatoriska processen i kroppen, så kallad oxidativ stress.
Diabetestillståndet förändrar både socker- och fettomsättning och blodfetternas sammansättning får en aggressiv form medökad risk förblodfettsansamlingen i kärlväggen (aterosklerotiska plack). Sammantaget påskyndas åderförfettningsprocessen i kroppens kärl, och efter hand uppstår förträngningar och åderförfettning i kärlen.
Ett förhöjt blodsocker ökar även risken för proppbildning, samtidigt som blodets egen förmåga att lösa upp proppar påverkas negativt.
För lågt blodsocker (insulinkänning/hypoglykemi) är en akut komplikation till följd av läkemedelsbehandling medframför allt insulinsom inträffar om blodsockret sjunker kraftigt eller till en nivå lägre än 3 mmol/l och kan vid riktigt låga nivåer leda till medvetslöshet. Symptomen är matthet, oro, hjärtklappning, svettningar, blekhet samt svimnings- och svaghetskänsla och även förvirring. Vissa upplever synfenomen som ”ljusklot” eller ”ljusblixtar”. Vid den här typen av symptom är det viktigt att kontrollera blodsockret för att få en diagnos. Tillståndet hävs med druvsocker, ett glas juice, en banan eller en smörgås. Om personen är medvetslös krävs sjukhusvård.
För högt blodsocker (hyperglykemi) kan uppstå om det är för lite insulin i blodet i förhållande till kroppens behov. Exempelvis kan detta inträffa vid infektion (då ökar insulinbehovet) eller om läkemedel inte finns tillgängligt (som när insulinpump inte fungerar). Blodsockernivån ligger då ofta över 15 mmol/l. Flera timmar eller dagar med insulinbrist kan leda till ett akut tillstånd som kallas ketoacidos, syraförgiftning. Symptomen är stora urinmängder, röda kinder, törst, trötthet, synstörningar, illamående, kräkning och en acetonluktande andedräkt och förändrat andningsmönster. Hos barn kan buksmärta vara ett av få symtom på ketoacidos. Behandling på sjukhus är absolut nödvändigt.
Källa: Hjärt-Lungfondens skrift om Diabetes.
Vetenskapligt ansvarig: Anna Norhammar, specialistläkare i internmedicin, kardiologi och klinisk fysiologi vid Capio S:t Görans Sjukhus, adjungerad professor i kardiologi och forskare vid institutionen för medicin, Karolinska Institutet, Solna.
Redaktör: Birgit Eriksson, Hjärt-Lungfonden
Uppdaterat: 2023-03-30.
Hur kan det komma sig att svenska folket aldrig har suttit stilla så mycket som nu. Hur kan man enkelt motverka denna stillasittande och tickande bomb för folkhälsan? Podden bjöd in professor och överläkare Mai-Lis Hellénius för att få svar.
Lyssna på Hjärt-LungpoddenDiabetes typ 1 och 2 har gemensamma nämnare men skiljer sig åt på flera olika sätt.
Diabetes typ 1 och 2 har gemensamma nämnare men skiljer sig åt på flera olika sätt. Den gemensamma nämnaren för de båda diabetesformerna är att sockerhalten i blodet är för hög eftersom kroppen inte kan använda energin från maten på rätt sätt. Men de skiljer sig åt på flera viktiga punkter, framför allt när det gäller de bakomliggande orsakerna.
Typ 1-diabetes har kallats barn- och ungdomsdiabetes, och innebär att kroppens immunförsvar förstör insulinproducerande celler i bukspottkörteln. Typ 1-diabetes kan dock uppkomma i alla åldrar och det finns ett flertal personer över 30 år som insjuknar i typ 1-diabetes. Vid typ-1 diabetes kommer insjuknandet på några veckor, med symptom som viktnedgång, ökad törst och stora urinmängder. Sjukdomen utgör omkring 10 procent av alla diabetesfall i Sverige. Typ 1-diabetes är ett kroniskt tillstånd och kräver behandling med insulin.
Typ 2-diabetes kallades tidigare åldersdiabetes och drabbar vanligen personer över 40 år men i dag insjuknar även yngre personer. Att allt fler yngre personer insjuknar i typ 2-diabetes beror på att kraftig övervikt blivit vanligare. Typ-2 diabetes beror på en okänslighet för insulin, så kallad insulinresistens, och är ofta förenat med besvär som högt blodtryck, höga blodfetter och övervikt. I ett tidigt stadium kan typ 2-diabetes gå tillbaka. Viktnedgång, ökad muskelmassa och ändrade kostvanor som minskar kraftig övervikt leder till en ökad insulinkänslighet och förbättrar, ibland normaliserar, blodsockret. Typ 2-diabetes kan vara oupptäckt i många år och ett av de första symptomen kan vara en hjärtinfarkt.
Källa: Hjärt-Lungfondens skrift om Diabetes.
Vetenskapligt ansvarig: Anna Norhammar, specialistläkare i internmedicin, kardiologi och klinisk fysiologi vid Capio S:t Görans Sjukhus, adjungerad professor i kardiologi och forskare vid institutionen för medicin, Karolinska Institutet, Solna.
Redaktör: Birgit Eriksson, Hjärt-Lungfonden
Uppdaterat: 2023-03-30.
De två huvudsakliga typerna av diabetes är typ 1-diabetes och typ 2-diabetes. Tillstånden uppkommer när betacellerna i bukspottkörteln producerar lite eller inget insulin alls och/eller när kroppen har en begränsad möjlighet att svara på insulinet.
På senare tid har flera forskargrupper föreslagit ytterligare diabetesgrupper, framför allt baserat på olika karaktärsdrag och risk för komplikationer, men den sedan länge rådande internationella uppdelningen i typ 1 och typ 2 gäller fortfarande 2018.
Typ 1-diabetes kallades tidigare barn- eller ungdomsdiabetes. Sjukdomen utgör omkring 10 procent av alla diabetesfall och påträffas främst hos barn och ungdomar. Oftast rör det sig om en ung, normalviktig person som insjuknar relativt akut. Den här formen av diabetes kan man få redan strax efter födseln men den kan även debutera hos äldre och gamla personer.
Typ 1-diabetes innebär att kroppens egen insulinproduktion helt, eller nästan helt, har upphört. Typ 1-diabetes är en autoimmun sjukdom, som innebär att kroppens eget immunförsvar angriper och förstör insulinproducerande celler i bukspottkörteln. På sikt leder detta till total insulinbrist.
Typ 2-diabetes kallades tidigare åldersdiabetes. Sjukdomen drabbar vanligen personer över 40 år och risken att insjukna ökar dramatiskt ju äldre man blir. I dag ser man emellertid att sjukdomen går ner i åldrarna och att såväl barn som tonåringar drabbas.
Vid typ 2-diabetes är cellernas känslighet för insulin nedsatt, så kallad insulinresistens. Det innebär att cellerna inte kan ta upp socker från blodet i normal utsträckning. Kroppen försöker kompensera detta genom att öka produktionen av insulin och inledningsvis stiger halterna av både socker och insulin i blodet. På sikt kan betacellerna i bukspottskörteln ”tröttna” och insulinnivåerna blir då låga. Detta leder till att sockerhalterna i blodet stiger och typ 2-diabetesen är ett faktum.
Insulinresistens är ofta förenat med blodfettsrubbningar, högt blodtryck och bukfetma, det så kallade metabola syndromet, och medför en ökad risk för sjukdomar i hjärta och kärl.
Källa: Hjärt-Lungfondens skrift om Diabetes.
Vetenskapligt ansvarig: Anna Norhammar, specialistläkare i internmedicin, kardiologi och klinisk fysiologi vid Capio S:t Görans Sjukhus, adjungerad professor i kardiologi och forskare vid institutionen för medicin, Karolinska Institutet, Solna.
Redaktör: Birgit Eriksson, Hjärt-Lungfonden
Uppdaterat: 2023-03-30.
Mat, medicin och motion är de instrument en person med diabetes använder för att påverka sitt blodsocker.
För närvarande måste alla med typ 1-diabetes få daglig insulinbehandling. Under senare år har det blivit allt vanligare att även personer med typ 2- diabetes måste ta insulin dagligen. Insulinet ges i form av injektioner, vanligtvis med speciella insulinpennor. För att undvika svullnad i fettlagret under huden varieras injektionsstället.
Insulinpumpar levererar insulin kontinuerligt till under huden och är vanligt vid barn- och ungdomsdiabetes men kan även vara ett alternativ för typ 2-patienter som måste ha insulin och har dålig glukoskontroll.
Typ 2-diabetes kan ofta hållas under kontroll genom näringsriktig kost och ökad motion. I många fall krävs emellertid även läkemedelsbehandling. Det vanligaste läkemedlet metformin sätts ofta redan in vid diabetesdiagnos.
Vissa typer av tabletter stimulerar bukspottkörteln att frisätta insulin. Andra tabletter ökar vävnadernas känslighet för insulin (som metformin), men påverkar inte bildandet av insulin i bukspottkörteln. Nya preparat introducerade på 2000-talet, tablett och injektioner, förändrar hormonbalansen samt stimulerar insulinutsöndring. En helt ny strategi är diabetestabletter som ökar utsöndring av socker i urinen och på så vis minskar mängden glukos i blodet.
Eftersom högt blodtryck och rubbade blodfetter ökar risken för hjärt-kärlsjukdom hos alla och i synnerhet hos personer med diabetes är det viktigt med blodtrycks- och blodfettssänkande behandling.
Personer med diabetes avråds starkt från att röka och bör få hjälp med att sluta. Senare forskning tyder på att även snus är skadligt och ökar risken för nydebuterad typ 2-diabetes.
Källa: Hjärt-Lungfondens skrift om Diabetes.
Vetenskapligt ansvarig: Anna Norhammar, specialistläkare i internmedicin, kardiologi och klinisk fysiologi vid Capio S:t Görans Sjukhus, adjungerad professor i kardiologi och forskare vid institutionen för medicin, Karolinska Institutet, Solna.
Redaktör: Birgit Eriksson, Hjärt-Lungfonden
Uppdaterat: 2023-03-30.
Forskningen inom diabetesområdet har varit mycket framgångsrik under de senaste 30 åren. Forskarna har lyckats ta fram behandlingsmetoder och läkemedel som har varit till direkt hjälp och nytta för den stora gruppen diabetessjuka. Men mer forskning behövs.
Antalet personer med diabetes växer lavinartat över hela världen och sjukdomen går ned i åldrarna. Intensiv forskning pågår och man försöker hitta lösningar som identifierar riskgrupper för att förebygga framtida sjukdom, exempelvis i hjärta och kärl. Andra forskargrupper går ned på cellnivå för att söka efter utlösande orsaker till.
Både typ 1- och typ 2-diabetes är ärftliga sjukdomar och omkring var fjärde svensk bär på en eller flera diabetesgener. I framtiden hoppas forskarna att man bättre kan identifiera högriskpersoner via gentester och bättre förutspå vilka som har risk för komplikationer och därmed kunna skräddarsy behandling. Genetisk risk vid typ 2-diabetes är ett aktuellt forskningsområde där mycket händer.
Forskare söker också efter enkla och kostnadseffektiva metoder som kan påvisa hjärt-kärlkomplikationer i ett tidigt skede. Upp till 50–70 procent av dödsfallen bland diabetesdrabbade beror på sådana komplikationer.
Flera olika forskningsprojekt bedrivs för att öka kunskapen om ursprunget för typ 1-diabetes och hur det utvecklas. Bland annat studerar man hur en till synes enkel virusinfektion kan orsaka autoimmuna sjukdomar. Kan man ta reda på detta finns även möjlighet att förhindra att typ 1-diabetes bryter ut. Man undersöker även mekanismerna bakom celldöden i bukspottkörteln och om miljöfaktorer har inverkan på den genetiska regleringen och utvecklingen av typ 1-diabetes. Även funktionen hos de insulinproducerande betacellerna studeras. I framtiden tror man att det går att fastställa de bakomliggande orsakerna till typ 1-diabetes och att man då kan utveckla nya metoder för att förebygga, diagnostisera och behandla sjukdomen.
Fetma har en klar koppling till typ 2-diabetes och en del forskning är därför inriktad på att utveckla nya metoder som behandlar och förebygger fetma. Forskarna söker även nya genkopplingar till fetma och kroppsuppbyggnad genom att studera genetiken hos personer med fetma. I Sverige pågår forskning av fettväven som signalorgan i kroppen. Forskning bedrivs även kring kopplingen mellan fetma och det metabola syndromet. Nyare studier visar att kirurgisk åtgärd vid fetma, exempelvis gastric bypass (GBP), har visat sig ha god effekt på såväl diabetesutveckling som hjärt-kärlkomplikationer. Även tarmflorans roll för fetma och diabetes är föremål för intensiv forskning.
I många år har man försökt transplantera insulinproducerande bukspottkörtelöar i personer som har normal bukspottkörtel, men som saknar de celler som producerar insulin. På senare år har resultaten varit lovande. Flera patienter har blivit helt eller delvis insulinfria, andra har fått stabilare blodsockernivåer. I Sverige pågår forskningen vid Akademiska sjukhuset i Uppsala där även ett skandinaviskt nätverk har byggts upp.
Inom diabetesforskningen ställer man stort hopp till bättre läkemedel. De befintliga läkemedlen är effektiva men vissa har oönskade biverkningar. Läkemedelsforskningen är där för intensiv och på senare tid har nya, effektiva mediciner tagits fram och fler är under utveckling.
Två nya typer av diabetesläkemedel, GLP-1-analoger och SGLT-2-hämmare, har visat sig förhindra hjärt-kärlkomplikationer och död hos personer med typ 2-diabetes som redan har etablerad hjärt-kärlsjukdom. Man har ännu inte förstått mekanismerna bakom den skyddande effekten men SGLT-2-hämmare tycks förhindra hjärtsviktsutveckling och testas nu i stora hjärtsviktsstudier även hos personer utan diabetes.
Källa: Hjärt-Lungfondens skrift om Diabetes.
Vetenskapligt ansvarig: Anna Norhammar, specialistläkare i internmedicin, kardiologi och klinisk fysiologi vid Capio S:t Görans Sjukhus, adjungerad professor i kardiologi och forskare vid institutionen för medicin, Karolinska Institutet, Solna.
Redaktör: Birgit Eriksson, Hjärt-Lungfonden
Uppdaterat: 2023-03-30.
Forskaren Emma Ahlqvists team har gjort en viktig upptäckt – att typ 2-diabetes i själva verket består av fyra olika varianter. Här berättar hon om hur detta fynd kan bidra till att stoppa svåra hjärt-kärlsjukdomar hos många med diabetes.
Läs mer om forskningenPlusgiro 90 91 92-7
Bankgiro 909-1927
Swish 90 91 92 7
Telefon: 0200-88 24 00
E-post:
Hjärt-Lungfonden
Box 2167
103 14 Stockholm
Telefon: 08-566 24 200
E-post:
Organisationsnummer: 802006-0763
